Nu är de länge sedan jag har skrivit här. Tog mig en paus i hopp om att jag då skulle gå vidare på ett annat sätt. Jag fortsätter ändå i samma stil med att bara fylla dagarna med aktiviteter tills ögonen bara stänger sig i stående läge. Helger blir jag dragen ut av folket omkring mig, knappt så jag orkar svara när telefon ringer eller likande. Jag skyller ifrån mig på allt möjligt istället för att erkänna hur det faktiskt ligger till. Att jag blir dragen ut från lägenheten, varför jag inte ville ut härifrån. Alltid en bortförklaring för de också. Eftersom att dom kommer hit och knackar på när jag inte svarat i telefon eller kommit med någon ursäkt så vet jag inte om dom egentligen förstår att jag bara försöker komma undan och spelar med på det.. Lusten finns liksom inte där, allt som finns är skuld! hemsk hemsk skuld där jag inte kan göra annat än skylla på mig själv, ta på mig allting för varför du tog denna utväg. Hemsk tragisk utväg där en underbar människa försvann på tok för tidigt.. och allt för att jag inte förstod, för att jag inte gav dig den chansen du förtjäna. Hur ska jag kunna leva resten av mitt liv och ha skulden för ditt liv på mig? Saknaden av dig är enorm och de är mitt fel.

Åkte på en kraftig hjärnskakning i helgen så har order om vila. Ingen tv, musik, telefon eller någonting. Men måste skriva, jag klarar inte av denna sjukskrivning. Såhär mycke tid där jag inte få göra någonting och tankarna bara strömmer in direkt!!
När jag vaknade i sunderbyn och läkaren säger att jag måste ha haft en himla tur att de inte visade någon blödning i huvudet så var min tanke att de inte hade gjort någonting för då kanske jag hade fått komma dit du är. Träffa dig igen. Men då får jag ångest över att jag känner så också för jag kan bara inte lämna Melwin, han behöver mig. Men du behövde mig också och jag fanns inte där. Jag vill bara att du håller om mig igen. Älskade underbara Peter! Jag önskar så förbannat mycket att du var här med oss <3

Allt är bara ett spel!

Allmänt Kommentera
Nu är de länge sedan jag har skrivit här. Tog mig en paus i hopp om att jag då skulle gå vidare på ett annat sätt. Jag fortsätter ändå i samma stil med att bara fylla dagarna med aktiviteter tills ögonen bara stänger sig i stående läge. Helger blir jag dragen ut av folket omkring mig, knappt så jag orkar svara när telefon ringer eller likande. Jag skyller ifrån mig på allt möjligt istället för att erkänna hur det faktiskt ligger till. Att jag blir dragen ut från lägenheten, varför jag inte ville ut härifrån. Alltid en bortförklaring för de också. Eftersom att dom kommer hit och knackar på när jag inte svarat i telefon eller kommit med någon ursäkt så vet jag inte om dom egentligen förstår att jag bara försöker komma undan och spelar med på det.. Lusten finns liksom inte där, allt som finns är skuld! hemsk hemsk skuld där jag inte kan göra annat än skylla på mig själv, ta på mig allting för varför du tog denna utväg. Hemsk tragisk utväg där en underbar människa försvann på tok för tidigt.. och allt för att jag inte förstod, för att jag inte gav dig den chansen du förtjäna. Hur ska jag kunna leva resten av mitt liv och ha skulden för ditt liv på mig? Saknaden av dig är enorm och de är mitt fel.

Åkte på en kraftig hjärnskakning i helgen så har order om vila. Ingen tv, musik, telefon eller någonting. Men måste skriva, jag klarar inte av denna sjukskrivning. Såhär mycke tid där jag inte få göra någonting och tankarna bara strömmer in direkt!!
När jag vaknade i sunderbyn och läkaren säger att jag måste ha haft en himla tur att de inte visade någon blödning i huvudet så var min tanke att de inte hade gjort någonting för då kanske jag hade fått komma dit du är. Träffa dig igen. Men då får jag ångest över att jag känner så också för jag kan bara inte lämna Melwin, han behöver mig. Men du behövde mig också och jag fanns inte där. Jag vill bara att du håller om mig igen. Älskade underbara Peter! Jag önskar så förbannat mycket att du var här med oss <3