Tyckte helgen gick någorlunda bra trots omständigheterna men så igår blev det igen. När som helst bryter jag bara ihop. Jag förstår verkligen inte hur jag ska klara av att gå vidare från detta. Hur är de möjligt att jag ska bli glad igen och samtidigt veta att jag aldrig mer kommer få se dig?
Fy fan bara för att ta sig upp från sängen på morgon. Och för Melwin, han har haft berättat för två kompisar där på fritids. Idag när han kom dit så började det med att han ville gå ut men dom fick tydligen inte de men sen när han såg dom där två kompisarna blev han glad igen men då ropade dom "Är de sant att Peter är död?".. Melwin blev så ledsen och grät. Han sa "Kan du inte säga att han är de, dom tror mig inte..". Stackaren!
Sen har Anna varit hit och vi satt länge i vardagsrummet och pratade om allt detta jävla elände. Sen så läste hon vad upp vad hon skrivit om dig. De var så otroligt bra skrivet, de var så himla du de han beskrev. Sedan hjälptes vi åt och skriva om dig hur jag såg dig här hemma och med barn osv. Sånt dom inte såg på skolan.. Om du bara visste hur ont de här gör!! Du är så förbannat saknad av så många här hemma så du förstår de inte. Önskar att du bara hade kunnat förstå de tidigare. Vi älskar dig och kommer alltid göra de! Snälla underbara finaste Peter, kom hem! Du kan inte ha lämnat oss. Inte du! Du är så älskad.. De gör så ONT!!!!!!!!!
Jag är livrädd för morgondagen.. Jag sitter just nu och lyssnar igenom din musik för att göra en spellista till minnesstunden på skolan. Hur ska jag ta mig igenom den stunden? De är inte möjligt! För de första, DU ska ju vara där med mig.. Jag ska inte vara där själv utan dig vid min sida.. Fast du inte tror de så har du varit sånt otroligt stöd varenda dag. Jag vill så gärna se dig igen. Snälla säg att de inte är sant...................