Var på en föreläsning i förrgår. En tjej som berättade om sitt liv med bipolär.. eller livet hon hade fram tills hon fick diagnosen.
Tror de var en av dom bättre jag någonsin varit på. Hon hade sån känsla i de hon berätta. Jag grinade och skrattaden om vartannat.. Hon står till 100% för sin diagnos, skämmas inte för något. Tänk om jag skulle ta efter lite där? jag har inget att skämmas över egentligen. Men de känns som att jag kommer bli min sjukdom i folks ögon istället för att Emma fortfarande är Emma bara att hon fått svar på sina frågor...