Jag tar mig inte ur sängen, finner ingen energi till någonting. Tar mig knappt upp för att gå på dricka, gå på toa, klä på mig.. De enkla, normala grejerna. Jag ligger bara och väntar på om de blir fiske eller inte på kvällarna. Jag ligger och hoppas på att de inget ska bli men då blir ångesten bara ännu värre för jag behöver den så jag helst kan bidra med 1kr i inkomst. Jag far på fisket och sitter där, plågar mig. Vet hur jag får ha värk där under tiden men värre morgonen efter. Och ändå far jag, så får jag sån ångest av de också. Allt handlar om de just nu. Ångest, de känns som att den kväver mig. Jag är hemsk i mitt humör mot Tommy, och han är egentigen den sista som förtjänar att höra de men han får lida hemskt mycket just nu. Och vad skapar de? jo ångest som FAN! Jag försöker, och då menar jag att jag verkligen försöker, vara glad och trevlig. De han förtjänar men de går inte, jag orkar inte hålla de uppe. Jag vet inte vad de är som händer med mig. Eller jo kanske. De känns som att de är jävligt mycket i mitt huvud och jag kan inte sortera de. Varför kan inte jag bara vara normal och hantera de som alla andra "vuxna". De är inte mer än vad alla andra har eller någonting så jag blir så arg varför jag blir såhär. Jag är less. Vill att allting ska vända men jag vet inte hur jag ska börja. Känns som att när jag är påväg åt rätt håll så är de alltid någonting som händer och jag är såå less. Vill bara ha de lugnt och bra ett tag..
Sjukskriven - tills vidare med ryggen. Jag både hoppas och inte hoppas på att de sjukgymnasten misstänkte stämmer. Operation låter skärmmande och man får höra så många olika varianter på hur de gått för dom som gjort den. Vissa blir bättre och vissa blir bara sämre.. Vad ska jag tro där? Men är de som dom tror får jag iallafall ett svar på varför jag har ont, på varför mina ben inte alltid funkar som dom ska, på varför jag inte har riktigt normal känsel. Så många svar skulle de ge och de skulle bli första gången jag fick ett svar.. Men de leder också till... Jag hade äntligen börjat känna att jag gjorde någonting bra. Jag gick utbildning för golvläggare och kakel/klinker. Jag gick en utbildning som jag ville jobba med sen, en utbildning som jag äntligen fick komma in på efter (för mig) lång väntan, en utbildning som jag själv faktiskt tyckte att jag var bra på. Fast jag bara hann börja..
Sist jag kände så var när jag fick jobbet på räddningstjänsten. Jag bestämde mig för att de var de jag skulle gå utbildning till sen men så vart jag sjuk och de var bara att tänka om.. Så hittar jag de igen och de kan bli samma visa igen. Livrädd för att utlåtandet kommer sluta med att dom rekomenderar mig att tänka om inom yrke för att ryggen inte kommer hålla för de. Inte igen!
Sen fotbollen, den fick jag också spelförbud från. Och ja, jag fattar varför men den var också viktig för mig. Jag kände mig behövd och bra där. Efter alla dessa år jag har spelat så har jag äntligen börja förstå att dom faktiskt tycker att jag är en bra målvakt, de är ingenting som dom bara har sagt..
Tänk är den över? Jag är inte redo för de.. Jag vet inte hur jag ska förklara för alla så dom ska förstå. De låter så lätt "De är ju bara fotboll.. De är ju inte så att du får någon lön... osv" som alla säger. Nä jag kanske inte får lön men för mig är den viktig!
Sjukskriven leder till 0 i inkomst. Trodde jag hade nog lite under utbildningen och hade de gått som vi tänkt skulle jag nästan vara klar där nu och påväg ut i arbete. Tjäna egna pengar, ha den tryggheten.
Försäkringskassan är inte så lätta att ha och göra med så ännu inte en krona och man har ingen aning när eller om dom tycker att jag har rätt till sjukpenning. Allt läggs över på Tommy, vilket känns rent förjävligt. Har varit såhär i sååå många år. Tjorv med inkomst, är så äcklig less. Jag hade äntligen den på rull, så jag visste att jag hade varje månad och som sagt. Jag skulle ha nästan varit klar nu med den och fått tjäna bra pengar igen. Få den tryggheten..
Sen.. Förra veckan rensade jag från en kartong. Hittade lite av mina "Peter-grejer". Dom sa att skulden skulle minska och försvinna. Ett sorgeår eller vad dom sa.. Men den känns precis lika stark ännu. Allting var mitt fel. JAG hade kunnat se något tecken. De är mitt fel att han tog beslutet att han inte orkade vara kvar. Vad än alla säger så kan jag inte se någon annan förklaring. Ja han hade de tufft tidigt och hjärnan bråkade även när han var tillsammans med mig. Men på något sätt fick han de iallafall lättare men jag tog de ifrån honom och där blev de nog för honom. De går inte att se de på annat sätt vad än alla säger. Jag vet att de är vad dom ser också, egentligen.
Vi hade inte ens kommit till de statium där man bara accepterat att de är slut. Vi pratade, vi försökte, vi var upprörda... vi var ännu där. Och där, han sa de rakt ut åt mig. Han ville så gärna få försöka. Men jag var för feg. Jag vågade inte chansa. Tack I.O och T.S för de.
Sista kvällen någon pratat med honom, de är jag och de är den kvällen han tros ha tagit beslutet. De är tisdag och han hör av sig till mig. Jag hör att han har druckit och jag börjar ifrågasätta pga att de är mitt i veckan. Han sa rakt ut att han mådde dåligt, att han inte visste vad han skulle ta sig till. Men jag blev arg på honom. Eller rättare sagt kanske besviken. Men jämförde honom med mamma och de är de sista jag gjort mot honom. Jag har ingen chans att få krama om honom, förklara hur mycket han faktisk betydde och jag har ingen chans att få säga så enkla ord som förlåt. Så enkelt att jag faktiskt bara hade gått dit och pratat med honom eller någonting hade kunnat göra att han fanns här idag. Hur kan man INTE se att jag är skyldig?! De är bara rent skitsnack för de kan inte handla om någonting annat än att ingen vågar säga de rakt ut direkt åt mig!!