Att idag måsta säga nej att vara med min egna son. Att vara med den som gör mitt liv och är mitt liv.. Det gjorde så ont i hjärtat och jag saknar han så. Det känns så otroligt fel att vara hemma utan han men att vara hemma med han och jag tappar medvetandet igen, jag kan inte förklara det för han, han ska inte måsta förstå eller vara med om det som 4år. Att inte ha något svar på varför de händer, varför jag har så ont. Jag försöker verkligen hålla mig stark och positiv men att inte få någon hjälp av någon doktor, det spelar ingen roll - Medicinsk eller psyk, någon måste ju kunna hjälpa mig?
Hur ska det gå att ha ett fungernade liv såhär? Drömmen om att läsa som brandman, var nog tveksamt med all huvudvärk men nu tatta medvetandet också. Att ta körkort, kommer jag aldrig våga eller få om det ska fortsätta såhär. Bara en sak som resa, hur ska man våga de?
Nu är de meningen att jag ska ta de lugnt och "landa lite" hemma efter 11 dagar på sjukhuset. Jag tänkte försöka styra bort tankarna en stund på hur ont de gör att inte kunna vara med Melwin, hur felbehandlad jag känner mig och tankarna på att nu vet jag var jag har Dig och de gör så ONT, så skulle jag tända mina ljus och bädda ner mig i soffan. Men så... Jag törs inte tända annat än värmeljus för dom kan slockna själv ifall jag skulle bli "borta" ett par timmar?
Och detta skickar läkarna bara hem mig med, fattar inte hur dom tänker. Tänker dom alls?! Skulle de vara dom, hur skulle de reagera? skulle dom vilja gå hem med detta? Skulle de vilja utsätta sina barn med detta?! KNAPPAST!
Jag ska försöka hämta mig lite i helgen och till veckan sätta migoch fundera och kriga mot dom med nya tag.
JAG SKA HA ETT FUNGERANDE LIV !! även om de känns hemskt långt borta just nu....